Ett liv slocknar så fort, ena stunden är den levande och fladdrar, i den andra tar den sitt sista flämtande andetag och slocknar.
Vi var aldrig jätte nära varandra du och jag men du är (var) ändå min farfar. Att höra pappas tårfyllda röst över telefonen var som att flyttas nio år tillbaka i tiden till den kvällen när farmor försvann. Visst jag var nio år den gången men jag kommer så väl ihåg allting.
Jag vet också att du har levt ett bra liv. Du blev 91 år gammal, du fick se din fru och en av dina döttrar gå bort i cancer men du fick också se 10 barn födas och växa upp, se de få egna familjer med fruar, män och barn. Du fick till och med uppleva barnbarnsbarn.
Du kommer alltid finnas i mitt minne.
R.I.P. Herbert Källén
2008-12-06
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar